Debatten om svensk vindkraft handlar nästan alltid om produktion. Hur många verk ska byggas, var ska de stå, hur snabbt går utbyggnaden. Det är fel frågor, eller åtminstone inte de viktigaste. Den verkliga flaskhalsen sitter inte i hur mycket el vi producerar, utan i hur lite av den vi förmår flytta dit den behövs. Elnätet är problemet, och det har varit det länge.

Bilden är närmast absurd när man stannar upp vid den. En blåsig vinterdag kan spotpriset i norra Sverige ligga nära noll, medan Skåne samtidigt betalar över 80 öre per kilowattimme och importerar dyr kontinental kraft. Det blåser i hela landet, verken snurrar, elen finns. Men ledningarna räcker inte till för att föra överskottet söderut. Vi har byggt produktionen men glömt transporten.

Detta är inte en framtidsfråga utan ett pågående slöseri. Varje timme med inlåst billig el i norr är en timme då svenska hushåll och företag i söder betalar för mycket. Det är också ett underbetyg åt hela energiomställningen. Vad är poängen med att resa tusentals verk om elen de producerar fastnar på vägen och måste begränsas när det blåser som mest?

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Prisskillnaden mellan elområde SE1 i norr och SE4 i söder har återkommande legat på flera tiotals öre per kilowattimme över ett helt år. För en sydsvensk villaägare med 20 000 kilowattimmar i årsförbrukning blir det tusentals kronor enbart på elhandelsdelen, en kostnad som inte beror på brist på el utan på brist på ledningar. Samtidigt mäts de nödvändiga nätinvesteringarna i tiotals miljarder kronor och sträcker sig långt in på 2030-talet.

Här ligger den obekväma sanningen. Att bygga ett vindkraftverk tar några år. Att bygga den kraftledning som ska föra elen vidare kan ta dubbelt så lång tid, ibland mer, när tillstånd, markåtkomst och överklaganden räknas in. Vi har skapat ett system där produktionen kan växa snabbt medan ryggraden som ska bära elen rör sig i ett helt annat tempo. Det är en obalans som byggts in i decennier av politiskt fokus på att resa verk snarare än att dra ledningar.

Lösningen är varken hemlig eller särskilt kontroversiell. Stamnätet måste byggas ut i takt med produktionen, inte flera år efter. Tillståndsprocesserna för kraftledningar behöver kortas med samma allvar som branschen länge krävt för själva vindkraften. Och batterilager och flexibel förbrukning måste byggas ut parallellt, så att vi kan ta vara på den billiga elen när det blåser i stället för att begränsa verken.

Inget av detta är gratis och inget av det går fort. Men alternativet är dyrare. Att fortsätta bygga produktion utan att bygga nät är att hälla mer vatten i ett rör som redan är för smalt. Förr eller senare rinner det över, och notan landar hos elkunderna i söder.

Så länge vi mäter framgång i antal nya verk i stället för i kilometer ny ledning kommer vi att fortsätta missa målet. Vindkraften har gjort sitt. Nu är det elnätets tur, och det är där den svenska energipolitiken borde lägga sin tyngd de kommande åren.

Johan Ek, chefredaktör